Kär i motspelaren eller i sig själv?
Tänk om du inte behövde välja mellan två sanningar? Bibi Andersson, som föddes i Stockholm den här dagen 1935, sa: "Det låter så slabbigt när man talar om att skådespelare blir förälskade hit och dit. Men egentligen är det väldigt fint." (Förälskelse) Den franske dramatikern Jean Anouilh såg det helt annorlunda: "En bra skådespelare får aldrig vara förälskad i någon annan än sig själv." (Självkärlek)
Maja går andra året på teaterskolan och har bestämt sig för att Anouilh har rätt. Hon håller avstånd till klasskamraterna, övar framför spegeln och litar bara på sin egen röst. Det fungerar, för på uppspelningen i oktober glömmer hon inte en enda replik.
Men i vårens pjäs ska hon spela förälskad, och mot en motspelare hon knappt har hälsat på blir scenen stel och död. När hon till slut vågar tycka om honom, på riktigt och lite pinsamt, börjar publiken skratta och gråta på rätt ställen.
Bibi Andersson fick själv pris för bästa kvinnliga roll i Cannes 1958 för Nära livet, och det priset delade hon med sina motspelerskor. Man kommer inte dit utan att tro på sig själv, och inte heller utan att tycka om dem man står på scenen med. Kanske är frågan inte vilken av dem som är sann. Kanske är den: hur skulle båda kunna bli sanna i ditt liv?